Tankar om golf

Dela med dig av din träning, ditt spel och golfliv! Kalla det blogg eller dagbok, du bestämmer!
Birchtree
Inlägg: 16
Blev medlem: 02 maj 2017, 19:10

03 maj 2017, 20:13

Golf var ett enda stort skämt
 


Det är sent på kvällen den 5 juli 2015. Jag står på Sundsvalls golfklubbs nybyggda tee på hål 17. Det har börjat skymma och vi är bland de sista spelarna ute på banan. Gräset är fuktigt och när jag sätter ner peggen i marken blir min golfhandske blöt. Jag torkar av handsken slarvigt mot benet och fokuserar. Resultatet blir en solid drive med svag fade och bollen landar säkert på fairway. Min första instinkt är att jag likt ett barn vill springa efter bollen redan innan den landat, men jag besinnar mig. Riktiga golfspelare springer inte efter sina drives, de går. 
Avståndet till greenen är perfekt för en pitch. Innan jag ska slå mitt inspel stannar jag upp en sekund och njuter av känslan att ha en wedge i handen. Bara det är en framgång och jag bestämmer mig därför att även om jag skulle missa greenen så tänker jag gå härifrån med en positiv känsla.
 
Jag vet när jag ser bollen landa på greenens vänstra sida att det inte finns på världskartan att putten ska gå i. Den landar för långt ifrån flaggan som står på greenens motsatta sida. Minnen från mina tidigare, mer rimliga, birdiechanser gör sig påminda. Minnena solkas av det faktum att jag har sumpat dem alla. Men just den här putten kan jag slå utan att bära oket av min egenpåhittade press - den är omöjlig och jag vet att den inte kommer att gå i. 
 
När jag ser bollen trotsa fysikens lagar och rulla i hål slås mitt nervsystem ut och min värld blir tyst och stilla. En sekund som jag upplever som en evighet passerar då jag inte hör någonting, jag förstår inte vad jag ser och jag kan inte tänka en tanke. Min spelpartner hinner precis säga ”Grattis, det där var verkligen inte en fuskbirdie…” när tystnaden imploderar till en elektrisk känslostorm som dånar fram genom varje cell av min kropp. Jag börjar vackla fram på greenen med höjda händer och skriker de enda ord jag klarar av att formulera om och om igen
 
”JAG KLARADE DET!” 
 
Jag har gjort mitt livs första birdie. Som jag längtat. När jag ska slå ut på hål 18 visar det sig att glädjetårar inte är genomskinliga, så jag slår utslaget i blindo. Det spelar ingen roll. Ingenting annat än den här personliga milstolpen spelar någon roll och ingen kan ta ifrån mig det här. Från och med nu lever jag i en värld där jag har kapacitet att göra birdies i verkligheten och inte bara i min fantasi. 


Men vi borde ta det hela från början.

Min berättelse om hur jag började spela golf börjar nämligen med att jag blev vilseledd av någon jag älskar.
 
Det var en varm, vindstilla junidag för snart fyra år sedan. Istället för en romantisk dagsutflykt till solvarma klippor på Rotsidan i Höga kusten stod jag på det mest osannolika stället jag kunde tänka mig, Norrfällsvikens golfklubb, och fick svara på frågan om jag ville ha höger- eller vänsterklubbor. Jag sänkte blicken, tittade ner på mina händer och försökte snabbt fundera på vilken hand jag brukade skriva med. Jag tittade upp, mötte min pojkväns blick och mumlade apatiskt ”Höger” samtidigt som jag lyfte upp min högra hand. 
 
Han la en tung klubba i min hand och gick och hämtade golfbollar i en maskin. Jag blängde efter honom och undrade om han verkligen talat sanning när han sa att han kört vilse och inte hittade till Rotsidan eller om det här varit hans plan hela tiden. Typiskt golfare, tänkte jag, de kan köra vilse överallt men de hittar alltid till en ny golfbana.
 
Jag drog klubban efter marken fram och åter och tänkte att allting med golf var ett enda stort skämt. Jag hade sagt det många gånger, men det studsade alltid av honom. Han brukade bara le mot mig som om han visste något som inte gick att beskriva med ord, en outtalad hemlighet. 
 
Jag fortsatte bekanta mig med klubbans tyngd och att argumentera för mig själv att golf inte på långa vägar var en riktig sport. För att tala klarspråk så var det inte så mycket en argumentation som en monolog. Jag visste nämligen med säkerhet att det bara var rikemansknösar utan något vettigt att göra som gick runt i timmar i illasittande neonfärgade kläder och slog på en boll - och att de var så dumma att de betalade för att göra det. Varför tog de inte bara en promenad som normala människor?
 
Det var helt otänkbart att jag skulle bli en av alla dessa idioter, men för husfridens skull tänkte jag att det kunde ju inte skada att i alla fall blidka min sambo en stund så vi sedan kunde gå vidare med våra liv. Han kom tillbaka och efter en kort, men otroligt invecklad, genomgång av hur man håller i en golfklubba la han en matt, nött rangeboll på en peg framför mig. 
 
”Okej, hur gör man?” frågade jag. ”Det är väldigt enkelt” svarade han. ”Titta bara på bollen och slå iväg den”. Sen backade han undan en bra bit. Jag tittade ner på bollen och hånlog inombords. Det här skulle bli enkelt. Med självförtroende tog jag i och missade bollen och marken så grovt att jag nästan ramlade baklänges. Jag minns att jag skrattade under den första luftsvingen. Mitt skratt ebbade snabbt ut och ersattes av tystnad och ödmjukhet. En irritation över att inte klara av att träffa en framdukad, orörlig boll slog rot i mig som en vämjelig klåda. Miss. Miss. Miss igen. 
 
Jag började undermedvetet stänga ute omvärlden för det tog allt mitt fokus i anspråk att försöka träffa bollen. Irritationen växte exponentiellt i takt med att jag någonstans långt bort hörde en monoton röst som förklarade hur jag skulle göra för att träffa bollen. Miss igen. 
 
Jag tittade upp och suckade. Min pojkvän sa några uppmuntrande ord innan han började slå egna bollar en bit framför mig. Han hade förmodligen gett upp hoppet om mig. Lika bra, för det här tänkte jag inte ödsla mer tid på. Jag smygtittade på hur han slog sina golfbollar i en vacker, förutsägbar båge långt ut på rangen. Bollarna tog samma väg varje gång och stannade på nästan samma ställe. Det såg så enkelt ut. Jag stålsatte mig och la fram en ny boll och fortsatte att försöka. Kan han så kan jag.
 
Helt plötsligt träffade jag bollen så den rullade iväg en bit. En elektrisk ström gick genom kroppen. Jag klarade det! Jag ville känna det igen så jag bestämde mig för att inte gå därifrån innan jag fick åtminstone en boll att lyfta. Det gick till slut och strömmen slog på igen och studsade genom kroppen. Det var en ny känsla som jag inte var van vid, en beroendeframkallande cocktail av barnslig glädje, stolthet och oövervinnerlighet. Där och då visste jag ingenting om golf. Jag brydde mig inte om golf. Det var inte golfen jag förälskade mig i. Jag blev förälskad i utmaningen som golf är - och jag blev beroende av kicken som golfen ger till alla som stirrar dess utmaningar i ögat och inte ger upp.
 
Sedan den dagen växte min värld. Mitt hjärta utvidgades för att rymma mitt nyfunna intresse. Jag började köra fem mil enkel väg till Härnösand på kvällarna för att öva, där jag lånade kvarglömda/kasserade klubbor. Jag visste inte vad skillnaden på klubborna var men det hindrade mig inte från att testa. Kort därefter tog jag grönt kort. 
 
Idag snart fyra år senare har jag tappat räkningen på hur många som sagt till mig att jag är besatt av att spela golf. Det är ett vanligt missförstånd. Förmodligen beror det på att jag väver in golf i alla möjliga och omöjliga samtal och på frågan om hur jag mår är alltid det första jag tänker på om drivern går bra eller dåligt. Går drivern dåligt mår jag dåligt och går den bra mår jag bra. Jag har alltid tyckt det är lustigt att ingen förstår vad det egentligen handlar om för mig. Sanningen är att jag är besatt av att vilja bli bättre på golf, jag är besatt av att klara av de ändlösa utmaningar golfen erbjuder och som är helt omöjliga ända fram tills den stunden då man erövrar dom. När jag lyckas slå ett slag jag själv tror jag inte borde klara av får jag för en stund känna mig oövervinnerlig.
 
När man som jag är besatt av att vilja bli bättre på golf kommer man till en punkt då man inser att man behöver hjälp för att ta nästa steg i sitt golfspelande. Jag visste att det var dags när jag kände hur jag blev allt mer lättretlig på golfbanan, allting stagnerade och det enda som utvecklades var min användning av svordomar. Jag slicade nästan alla slag och alla goda råd jag fick samlades till slut i en sörja i huvudet.  
Min sving blev ett hopplock av tips och det höll inte i längden. I mitt fall tyckte jag även att det var outhärdligt att få tips av min pojkvän trots att jag visste att det var bra tips. Jag kunde inte ta till mig konstruktiv kritik från honom för han stod mig helt enkelt för nära. Jag ville hellre ha råd av någon oberoende. Det saknades en röd tråd och något konkret att jobba efter som gav långsiktiga resultat.

Valet föll på Stålebring Golf Academy, något jag aldrig ångrat.
Birchtree
Användarvisningsbild
JohanAdministratör
Site Admin
Inlägg: 3125
Blev medlem: 02 maj 2014, 13:05

03 maj 2017, 20:30

Vilken härlig start här på forumet. Välkommen hit
Hoppas du fortsätter skriva dina tankar här. Det vill i alla fall jag läsa!
8 FRIBILJETTER att provspela Fantasy golf för hos Fsport.net <--- PROVSPELA
Birchtree
Inlägg: 16
Blev medlem: 02 maj 2017, 19:10

03 maj 2017, 20:45

Tack! Givetvis kommer det fler inlägg... nästa kommer handla om olika typer av golftränare :-)
Birchtree
stevvee
Inlägg: 1169
Blev medlem: 17 aug 2016, 08:12

03 maj 2017, 21:17

Herregud! Jag har precis läst starten av en bok som är oerhört gripande! Det här måste jag följa !

Välkommen hit


Skickat från min iPhone med Tapatalk
Driver: Callaway XR16
FW3 : Callaway XR16
Järn: Titliest AP2 718 4-P
Utility : Titleist T-MB 3
Wedgar: Titleist SM 7 50,54,60
Putter: Scotty Cameron newport 2,5
Boll: Titleist Prov1

Instagram : lord_stevvee , Stefanzgolf ihop med StefanL
picknickkorgen
Inlägg: 22
Blev medlem: 03 maj 2017, 21:22

03 maj 2017, 21:24

Fantastiskt inlägg. Ser fram emot följa fortsättningen. Gammal lurker här som var tvungen registrera mig för att ge dig beröm :D
MaxP
Inlägg: 3807
Blev medlem: 11 maj 2014, 22:05

04 maj 2017, 06:33

Årets inlägg på forumet? Jag tror det!
När jag lägger ihop ledtrådarna i texten tror jag också att jag vet vem som ligger bakom Birchtree! :D
Användarvisningsbild
Mackel95
Inlägg: 107
Blev medlem: 18 apr 2017, 08:52
Ort: Torslanda

04 maj 2017, 07:54

Fantastisk läsning! Hoppas det och golfspelet fortsätter i samma spår! :D
Driver: Callaway Epic 10.5°
Spoon: Mizuno JPX EZ
3h: Wilson D-200 19° Stiff
Järn: Mizuno JPX-900 Hot Metal, DG S300.
Wedgar: Titleist SM5 - 50/8, 54/10, SM6 - 60/8
Putter: TaylorMade Spider Röd 34"
HCP: 20,8. Start 2017: 35,5
Användarvisningsbild
Sandstream
Inlägg: 2012
Blev medlem: 22 jun 2014, 17:53
Ort: Bro-Hof

04 maj 2017, 11:07

Bra text! :)
Användarvisningsbild
svingit
Inlägg: 119
Blev medlem: 29 dec 2016, 13:42
Ort: Knivsta
Kontakt:

04 maj 2017, 11:17

Trevlig läsning
Klubb: GolfUppsala | Hcp: 9,4

Driver: Callaway Rogue 10.5° med Evenflow Project X Stiff
Järn: TaylorMade PSi med KBS Tour C-Taper 105 Stiff
Hybrid Ping G 22°
Wedgar: Cleveland RTX 3 50°, 54°, 58°
Putter: Odyssey White Hot RX 2-Ball V-line
Mikael316
Inlägg: 1299
Blev medlem: 23 jul 2015, 11:22
Ort: Eskilstuna

04 maj 2017, 11:33

MaxP skrev:Årets inlägg på forumet? Jag tror det!
När jag lägger ihop ledtrådarna i texten tror jag också att jag vet vem som ligger bakom Birchtree! :D
"Outhärdligt med tips från pojkvännen"

Är det sambon?
Driver Wilson Staff D200
Fairwaywood Adams XTD ti
Järn Wilson Staff FG Tour v2 4-pw, Callaway Apex Utility J2
Wedgar Wilson Staff Fg Tour 52-56-60
Putter Odyssey #7 Versa

https://magolfblogg.wordpress.com/
Skriv svar