Tankar om golf

Dela med dig av din träning, ditt spel och golfliv! Kalla det blogg eller dagbok, du bestämmer!
Zorro
Inlägg: 36
Blev medlem: 18 aug 2014, 10:28

04 maj 2017, 12:06

Fantastiskt vackert skrivet! Blir nästan lite tårögd och längtar efter mer!

/Z
Användarvisningsbild
StefanL
Inlägg: 638
Blev medlem: 17 feb 2016, 20:26
Ort: Ludvika
Kontakt:

04 maj 2017, 16:33

Vart ska man börja?

Välkommen! Fruktansvärt bra skrivet och fortsätter du såhär kan jag nog lägga ner vlogg, blogg och egen tråd för då vill jag bara läsa dina inlägg här på forumet!

Än en gång, välkommen och lycka till!


Skickat från min iPhone med Tapatalk
Vänsterspelare
Hemmabana: Hagge GK
BanHcp: 11,3
RangeHcp: 2
SvingHcp: +1(enligt Stevvee)
Gamebook: Stefan Lundgren
Instagram: StefanLundgren
Instagram: StefanzGolf Tillsammas med Stevvee
https://www.youtube.com/c/StefanLundgren
Det är kul, men framförallt roligt!
Birchtree
Inlägg: 16
Blev medlem: 02 maj 2017, 19:10

04 maj 2017, 18:15

Stort tack för era vänliga ord, det gör mig väldigt glad :)

Mitt nästa inlägg kommer handla om golftränare.
Birchtree
MaxP
Inlägg: 3857
Blev medlem: 11 maj 2014, 22:05

04 maj 2017, 18:59

Mikael316 skrev:
MaxP skrev:Årets inlägg på forumet? Jag tror det!
När jag lägger ihop ledtrådarna i texten tror jag också att jag vet vem som ligger bakom Birchtree! :D
"Outhärdligt med tips från pojkvännen"

Är det sambon?
Hahaha, nej sambon är det inte!


Skickat från min iPhone med Tapatalk
Birchtree
Inlägg: 16
Blev medlem: 02 maj 2017, 19:10

04 maj 2017, 19:37

MaxP skrev:Årets inlägg på forumet? Jag tror det!
När jag lägger ihop ledtrådarna i texten tror jag också att jag vet vem som ligger bakom Birchtree! :D
Hej Sherlock, nej jag menar såklart Max, kul att du tyckte om inlägget! :)
Birchtree
Birchtree
Inlägg: 16
Blev medlem: 02 maj 2017, 19:10

06 maj 2017, 19:02

Tankar om golf, 2


Jag stod på parkeringen vid Sollefteå golfklubb och grät. Var det meningen att det skulle vara så här knäckande? Jag hade just spelat min första fadderrunda, från damtee, och jag hade inte fått en enda poäng. Hela mitt väsen var uppfyllt av skam. Jag ville så mycket men klarade så lite.

Jag torkade tårarna mot baksidan av handsken. Jag hade börjat gråta redan under de första nio hålen och fortsatt tills vi satte oss i bilen och påbörjade den spända bilresan hemåt. Bilen genomsyrades av hans orolighet. Kanske trodde han att jag skulle sluta spela där och då, innan jag knappt börjat? Att den här första upplevelsen av en golfrunda smulat sönder mitt golfintresse för alltid. Medan jag såg träden susa förbi utanför rutan tänkte jag på att jag hade haft de maximala mängden med extraslag som en golfare kan få, men att inte ens det hade varit till någon hjälp. Banan var helt enkelt för lång från damtee för mig.

- Erica, det här är mitt fel, sa han plötsligt. Jag skulle inte ha låtit dig börja spela från damtee första fadderrundan. Det var orättvist mot dig. Nästa gång spelar vi från nybörjartee, som är 150 m från hål. När du klarar av det så går vi tillbaka till damtee igen. Då kommer du vara redo.

----------------------

Jag tänker då och då tillbaka till den här första fadderrundan. Hade jag gett upp där och då bara för att jag inte kunde nå fram till hål hade jag aldrig fått uppleva hur det känns att över tid vända en svaghet till en styrka. Att det är just spännvidden mellan mitt sämsta spel den där dagen till mitt bästa spel idag som varit (och är) det mest givande. Det är en otrolig känsla.
Birchtree
Birchtree
Inlägg: 16
Blev medlem: 02 maj 2017, 19:10

10 maj 2017, 19:50

Att älska sin ärkerival

Motivation är inte logisk. Motivation är inte rationell. Den kan därför ta sitt uttryck på de mest märkliga sätt.

Min motivation för golf bibehålls visserligen när jag klarar personliga milstolpar, men det är vad jag brukar kalla för min vanliga motivation. Det är inte den som gör att jag spelar tävlingar trots att det kräver allt mod jag besitter. Det är inte den som gör att jag går vinterkurs i golf under vintern och lägger ner tid och kraft på att stegvis ändra min sving. Det är inte den som får mig att... fortsätta försöka så intensivt.

För det har jag min supermotivation. Supermotivationen är en vision, en dagdröm som jag ofta spelar upp i mitt huvud. Jag gör det i bilen på väg till jobbet, innan jag somnar, eller när det är snöstorm, minus 20 grader och jag är ute och går i beckmörkret med en otacksam hund. Jag har spelat upp min dagdröm så många gånger att jag med stor inlevelse kan återberätta den som om det redan hänt på riktigt.

I min dagdröm spelar jag mot min ärkerival och krossar honom fair and square på hans hemmabana där han vuxit upp. Inte för att han spelar dåligt, har brutit benet eller har en allmänt dålig dag. I dagdrömmen spelar han precis så bra som jag vet att han är kapabel till. Men jag spelar helt enkelt bättre och demolerar honom så fullständigt att han på hål 15 fäller en tår.

Problemet och tjusningen med min dagdröm är att den är fullständigt orealistisk. Min ärkerival har spelat golf sedan barnsben och jag är inne på år fyra som golfare. Han kan spela med både höger- och vänsterklubbor, rädda par från skogen, puttar som en robot och kan skruva bollen ganska obehindrat. En drömspelare att ha med på vilken tävling som helst, då han faktiskt blir bättre under press och har ett enormt lugn som sprider sig till sina medspelare. Jag har gjort misstaget att berätta om den här drömmen för andra golfare och om jag undantar rena hånskratt så är den mest positiva återkopplingen jag fått "... det kommer att bli väldigt svårt".

Av någon anledning låter jag inte det nedslå mig, det gör snarare min supermotivation starkare. Det ger min dröm fler nyanser, den blir mer intensiv och den har blommat ut i klara färger. För dessa personer känner inte mig, inte på riktigt. Jag känner mig. Jag är den enda som faktiskt vet att jag skulle göra nästintill vadsomhelst för att få det här att hända. Jag är den enda som vet att den här drömmen är den sista som jag kommer överge. Jag är den enda som vet att dimensionen tid i detta sammanhang inte är någon faktor. Så länge jag står på benen kommer jag att fortsätta, och om det dröjer 40 år innan jag lyckas så kommer segern vara lika härlig. Den här drömmer ger mig en enorm, obegränsad källa till energi.

Motivation är inte logisk. Den tar sig underliga uttryck. Ibland tror jag att det inte är vi själva som väljer vår motivation, utan att den väljer oss. För mig har det resulterat i att jag motiveras av att någon gång fullkomligt demolera min ärkerival - som råkar vara samma person som jag valt att dela mitt liv med. Den person jag älskar mest av allt i hela världen. Den enda person vars beröm går rakt in i hjärtat.

På sätt och vis är det kanske den högsta nivån av respekt man kan ge en golfare. För det man egentligen säger är att "Du är den enda som är värd min träningstid. Jag ser upp till dig så mycket att du är den enda motivation jag behöver"
Birchtree
Birchtree
Inlägg: 16
Blev medlem: 02 maj 2017, 19:10

10 maj 2017, 19:53

Bergsklättraren, gjutaren och brandmannen
Alla de PGA tränare jag träffat på är bra. Visst är det inspirerande med människor som arbetar hela dagarna med att göra andra människor bättre? Som nästan blir gladare än du själv när det går bra?

Som nybörjare inom golf är det inte lätt att urskilja tränartyper. Jag förstod i början att det på varje klubb finns en tränare som erbjuder kurser. Jag hade gått en vinterkurs via Sundsvalls golfklubb den första vintern och jag var väldigt nöjd med den kursen. Tyvärr slutade golftränaren och då började jag se mig om efter en annan. 
 
Min sambo frågade mig en kväll vilken typ av tränare jag ville ha. Det hade aldrig slagit mig att det fanns olika typer av tränare, jag tänkte att de alla var lika varandra så mitt svar blev helt sonika att jag ville ha "en golftränare". Föga visste jag då att för en bra golfare var det svaret samma sak som att gå in på en exklusiv bar med 200 ölsorter och beställa en ”stor stark”.  
 
Mycket förenklat kan man säga att det finns tre typer av golftränare (Roy McAvoy är undantaget som bekräftar regeln).
 
Brandmannen.
Brandmannen arbetar helst med att ”släcka bränder” d.v.s. rättar till det mest akuta felet. Fördelen är att det är enkelt och alltid roligt att träna för en brandman. Du kommer märka stor skillnad snabbt och du får sällan övningar som du behöver lägga ner mycket tid på, det är stressfritt och kravlöst. Brandmannen har på så sätt anpassat sig till alla elever som ber om "quickfixes" 10 minuter innan de ouppvärmda ska spela en runda. Nackdelen är att du som elev förmodligen inte kommer nå din fulla potential med en brandman, främst för att du själv tycker om enkla lösningar och inte vill lägga ner träningstiden som krävs för att rätta till stora tekniska missar.

Bergsklättraren.
Bergsklättraren arbetar tätt tillsammans med varje spelare för att nå toppen av spelarens förmåga. Bergsklättraren är ambitös och krävande men genom att tillhandahålla både rätt utrustning och mycket hård klättring till toppen får bergsklättraren sina elever att nå sin topp, om de är villiga att svettas. En bergsklättrare blir aldrig ställd av elever som har höga mål. De lyssnar på dina mål och berättar för dig att för att du ska nå dina mål behöver du göra det här, x gånger i veckan, och om x antal år kommer du nå ditt mål. För en bergsklättrare är i princip inga mål omöjliga, det handlar "bara" om att träningskvalité och träningsmängd. Ambitiösa elever som vill ha individuella lösningar dras ofta till bergsklättrare, och tycker om att bergsklättraren är krävande. Andra elever kan få syrebrist på väg upp till toppen eftersom de måste vänta länge på belöningen.

Gjutaren.
Gjutaren stöper helst alla sina elever i samma form (så långt det går). Du känner igen en gjutare på sättet gjutaren pratar. Gjutaren älskar vinklar, teknik och olika positioner i baksvingen. Gjutaren har svårt att förstå elever som inte vill få sin sving filmad face on och down the line. Det är lätt att se på golfbanan vem som tränat för gjutaren eftersom att alla hens elever svingar identiskt, och gjutarens elever brukar ofta säga saker som "nu kom jag 5 grader inifrån med lika stängt blad" medan de tittar på bollflykten. Nackdelen med en gjutare är att de ofta vill göra om nästan allt i svingen, och det kräver att eleven är villig att överge sin "trygghet" för att bygga upp en ny trygghet med den nya svingen. Gjutaren påminner om bergsklättraren på så sätt att träningen är ambitiös och långsiktig. Skillnaden består av att en gjutare förmodligen hade rättat till Jim Fyriks märkliga virvel i baksvingen, medan bergsklättraren förmodligen hade låtit Fyrik behålla den.
 
En del golftränare växlar mellan att vara en brandman, bergsklättrare eller gjutare beroende på elev, men jag tror att de alla har en dragning åt någon av de tre träningstyperna. Det jag tycker är viktigt är att man väljer sin tränare efter sin egen ambitionsnivå, och främst utifrån hur mycket tid du vill lägga ned. Fundera även då och då på om du borde byta tränare, du kanske efter något år vill lägga mer eller mindre tid på ditt golfspel?

Vill du ha en tränare som hjälper dig med akuta fel någon gång per år som ger snabba resultat men låter dig vara ifred resten av året? Välj en brandman.
Vill du svinga funktionellt, lägga ner tid, men det spelar mindre roll att din sving ska är tekniskt snygg? Det viktigaste är väl ändå att svingen gör jobbet på den där viktiga hemmatävlingen? Välj en bergsklättrare.
Vill du svinga funktionellt och även tekniskt snyggt, och är beredd på att lägga ner tid? Välj en gjutare.

Jag tycker om både bergsklättrare och gjutare, men kanske mest gjutare. Det beror på att jag tycker om själva tekniken, jag tycker om att titta på svingvideos, jag ÄLSKAR trackman och jag dras till detaljer i svingar. För mig är det också viktigt att ha en golftränare som jag kan utvecklas tillsammans med under lång tid, som ställer rimliga krav på mig utifrån mina egna mål, som sätter press och pushar mig men som också lyssnar.

Var ärlig med mot din golftränare. Hur mycket tid vill och kommer du träna? Är det något i svingen du absolut inte kan tänka dig ändra? Kan du tänka dig att offra din trygghet på golfbanan en period för att verkligen nöta in en ändrad sving? Har dina mål med golfen ändrats? Berätta det. Känns golfträningen jobbig? Fundera ärligt på varför och ta ett snack med tränaren. Förstår du inte vad golftränaren menar? Ta eget ansvar och fråga så golftränaren förklarar för dig på ett sätt som du förstår.

Till sist, visa uppskattning för din golftränare!
Birchtree
Birchtree
Inlägg: 16
Blev medlem: 02 maj 2017, 19:10

10 maj 2017, 21:47

The night is darkest just before the dawn.

Jag satt bredvid en äldre man på mitt kontor. Mannen som varje år anordnade den årliga golftävlingen på jobbet. Jag skulle precis ställa en jobbig fråga.

Jag: Jag skulle vilja anmäla mig till golftävlingen, alltså mästerskapet. Men jag...
Äldre man: Vill du anmäla dig eller inte?
Jag: Jo, jag vill vara med, men jag har inte kommit ner i handicap 36.

Tystnad i fem evighetslånga sekunder.

Äldre man: Du måste ha handicap 36 för att vara med.
Jag: Ja, det förstår jag, men det är några veckor kvar tills tävlingen så jag undrar om jag kan anmäla mig i fall att jag lyckas sänka mig till 36 i handicap innan tävlingen börjar... jag tror jag kan klara det. Jag hinner spela ganska många rundor innan dess.
Äldre man: Det kan du ju försöka göra, men om du inte har kommit ner till 36 i handicap tills tävlingen så... ja, där går gränsen.

-----------------------------------

Den tävling jag ville spela var det prestigefyllda Mästerskapet som hölls årligen på jobbet. Det var det enda golfarna på jobbet pratade om. Vem som vunnit sist, vem som borde ha vunnit och vem som hade sumpat allt på sista hålet. Vandringspriset och äran gick i stort sett runt bland ett fåtal personer. Banan var en ökänt svår skogsbana med snåla fairways. På fikarasterna talades det vitt och brett om hur det var kört om du hamnade i skogen bland blåbärsriset, alla tusentals stenar och hundratals träd. Tävlingen skulle avgöras med slaggolf.

När anmält mig jobbade jag hårt. Det fanns ingen tid att bli nervös eller drömma mardrömmar om slicade utslag som kunde hamna under stenar, mask bakom stora träd eller i värsta fall aldrig återfinnas. All min tid gick till att spela så många rundor jag kunde för att ha en chans att komma ner till officiellt handicap innan tävlingsdagen. Formen blev bättre och bättre, och dagarna innan tävlingen kom jag äntligen ner till officiellt handicap - vilket innebar att jag kunde vara med. Alla som deltar i en tävling har en teoretisk chans att vinna. Och det var då jag började drömma. Det var i detta ögonblick jag också förstod att jag trots mitt höga handicap var extremt tävlingsinriktad. Jag ljög dagligen om att jag bara ville delta i tävlingen och ha kul. Sanningen var att jag drömde om att vinna tävlingen. Jag ville vinna, inte bara för min egen skull, utan främst för att visa alla tjejer på jobbet att det gick.

Natten innan tävlingen hade jag svårt att sova. Så det är så här press inom golf känns. Den var annorlunda än all annan press jag känt på jobbet eller i privatlivet. Jag kunde inte bestämma mig om det var positiv press eller negativ press, och jag visste inte om jag kunde hantera den när det väl gällde.

Tävlingsdagen kom och jag minns att jag värmde upp utan att vara närvarande.
Jag slog övningsputtar utan att vara närvarande.
Den enda som var närvarande var nervositeten.

När jag skulle slå ut på första tee skakade jag. Jag behövde snabbt komma på ett sätt att hantera nervositeten, annars skulle allt vara avgjort innan första slaget. Jag kom överens med mig själv om att det var okej att nervositeten var där, men att den inte fick löpa amok i hela min kropp utan att den bara fick tillåtelse att existera i min högra fot. Det var ett beslut taget i all hast, men av någon anledning fungerade det. Resten av kroppen lugnade ner sig. I högra foten stack det som om benet somnat, men det gick att svinga.

Under tävlingsrundan hade jag sådant extremt fokus att jag inte kom ihåg ett ord av vad de andra i bollen sa. Jag har också minnesluckor, då jag nu i efterhand bara minns enstaka slag från rundan, trots att jag spelade väldigt bra för mitt handicap. Min spelstrategi var att enbart slå hybrid från tee på alla par 4:or och par 5:or då den klubban sällan brukade svika mig och ändå gav mig bra längd från tee. På sista hålet, en par 5:a, hade jag räknat ut att om jag lyckades göra par borde jag ha en chans på en fin placering. Min tanke var att här har jag en fördel, jag slog relativt långt och visste att jag även med ett dåligt utslag med hybriden kunde nå in på tre slag. Det blev inget dåligt slag. Jag nådde greenen på tre slag och jag stängde hålet med två puttar. Jag var så lycklig, jag hade klarat av att hålla nervositeten i schack hela rundan - och jag upptäckte att pressen av att tävla de facto hade gjort mig bättre, mer skärpt.

När de bästa resultaten började räknas upp från plats 8 och framåt satt jag på helspänn. Jag kom inte på åttonde plats. Inte sjunde plats. Inte sjätte plats. Inte femte plats.

Borde jag inte i alla fall kommit på sjunde, sjätte eller femte plats? tänkte jag. Spänningen släppte. Jag gjorde i alla fall mitt bästa.

Jag kom inte heller på fjärde plats. Inte på tredje plats. Inte på andra plats.

Mitt namn räknades upp sist. Och jag satt bara där, oförstående. Vann jag?

Under tacktalet fick jag bara fram fyra ord

Jag är så lycklig.
Birchtree
stevvee
Inlägg: 1177
Blev medlem: 17 aug 2016, 08:12

11 maj 2017, 08:05

Birchtree skrev:The night is darkest just before the dawn.

Jag satt bredvid en äldre man på mitt kontor. Mannen som varje år anordnade den årliga golftävlingen på jobbet. Jag skulle precis ställa en jobbig fråga.

Jag: Jag skulle vilja anmäla mig till golftävlingen, alltså mästerskapet. Men jag...
Äldre man: Vill du anmäla dig eller inte?
Jag: Jo, jag vill vara med, men jag har inte kommit ner i handicap 36.

Tystnad i fem evighetslånga sekunder.

Äldre man: Du måste ha handicap 36 för att vara med.
Jag: Ja, det förstår jag, men det är några veckor kvar tills tävlingen så jag undrar om jag kan anmäla mig i fall att jag lyckas sänka mig till 36 i handicap innan tävlingen börjar... jag tror jag kan klara det. Jag hinner spela ganska många rundor innan dess.
Äldre man: Det kan du ju försöka göra, men om du inte har kommit ner till 36 i handicap tills tävlingen så... ja, där går gränsen.

-----------------------------------

Den tävling jag ville spela var det prestigefyllda Mästerskapet som hölls årligen på jobbet. Det var det enda golfarna på jobbet pratade om. Vem som vunnit sist, vem som borde ha vunnit och vem som hade sumpat allt på sista hålet. Vandringspriset och äran gick i stort sett runt bland ett fåtal personer. Banan var en ökänt svår skogsbana med snåla fairways. På fikarasterna talades det vitt och brett om hur det var kört om du hamnade i skogen bland blåbärsriset, alla tusentals stenar och hundratals träd. Tävlingen skulle avgöras med slaggolf.

När anmält mig jobbade jag hårt. Det fanns ingen tid att bli nervös eller drömma mardrömmar om slicade utslag som kunde hamna under stenar, mask bakom stora träd eller i värsta fall aldrig återfinnas. All min tid gick till att spela så många rundor jag kunde för att ha en chans att komma ner till officiellt handicap innan tävlingsdagen. Formen blev bättre och bättre, och dagarna innan tävlingen kom jag äntligen ner till officiellt handicap - vilket innebar att jag kunde vara med. Alla som deltar i en tävling har en teoretisk chans att vinna. Och det var då jag började drömma. Det var i detta ögonblick jag också förstod att jag trots mitt höga handicap var extremt tävlingsinriktad. Jag ljög dagligen om att jag bara ville delta i tävlingen och ha kul. Sanningen var att jag drömde om att vinna tävlingen. Jag ville vinna, inte bara för min egen skull, utan främst för att visa alla tjejer på jobbet att det gick.

Natten innan tävlingen hade jag svårt att sova. Så det är så här press inom golf känns. Den var annorlunda än all annan press jag känt på jobbet eller i privatlivet. Jag kunde inte bestämma mig om det var positiv press eller negativ press, och jag visste inte om jag kunde hantera den när det väl gällde.

Tävlingsdagen kom och jag minns att jag värmde upp utan att vara närvarande.
Jag slog övningsputtar utan att vara närvarande.
Den enda som var närvarande var nervositeten.

När jag skulle slå ut på första tee skakade jag. Jag behövde snabbt komma på ett sätt att hantera nervositeten, annars skulle allt vara avgjort innan första slaget. Jag kom överens med mig själv om att det var okej att nervositeten var där, men att den inte fick löpa amok i hela min kropp utan att den bara fick tillåtelse att existera i min högra fot. Det var ett beslut taget i all hast, men av någon anledning fungerade det. Resten av kroppen lugnade ner sig. I högra foten stack det som om benet somnat, men det gick att svinga.

Under tävlingsrundan hade jag sådant extremt fokus att jag inte kom ihåg ett ord av vad de andra i bollen sa. Jag har också minnesluckor, då jag nu i efterhand bara minns enstaka slag från rundan, trots att jag spelade väldigt bra för mitt handicap. Min spelstrategi var att enbart slå hybrid från tee på alla par 4:or och par 5:or då den klubban sällan brukade svika mig och ändå gav mig bra längd från tee. På sista hålet, en par 5:a, hade jag räknat ut att om jag lyckades göra par borde jag ha en chans på en fin placering. Min tanke var att här har jag en fördel, jag slog relativt långt och visste att jag även med ett dåligt utslag med hybriden kunde nå in på tre slag. Det blev inget dåligt slag. Jag nådde greenen på tre slag och jag stängde hålet med två puttar. Jag var så lycklig, jag hade klarat av att hålla nervositeten i schack hela rundan - och jag upptäckte att pressen av att tävla de facto hade gjort mig bättre, mer skärpt.

När de bästa resultaten började räknas upp från plats 8 och framåt satt jag på helspänn. Jag kom inte på åttonde plats. Inte sjunde plats. Inte sjätte plats. Inte femte plats.

Borde jag inte i alla fall kommit på sjunde, sjätte eller femte plats? tänkte jag. Spänningen släppte. Jag gjorde i alla fall mitt bästa.

Jag kom inte heller på fjärde plats. Inte på tredje plats. Inte på andra plats.

Mitt namn räknades upp sist. Och jag satt bara där, oförstående. Vann jag?

Under tacktalet fick jag bara fram fyra ord

Jag är så lycklig.
Härlig läsning! Visst är det något speciellt att tävla på detta vis.
Jag har länge spelat lagsporter och varit med om stora avgöranden men aldrig någonsin har jag fått den nervositeten och ständiga påfrestningen som man får i Golf. En härlig och farlig känsla som man vill bara ha mer av!
Driver: Callaway XR16
FW3 : Callaway XR16
Järn: Titliest AP2 718 4-P
Utility : Titleist T-MB 3
Wedgar: Titleist SM 7 50,54,60
Putter: Scotty Cameron newport 2,5
Boll: Titleist Prov1

Instagram : lord_stevvee , Stefanzgolf ihop med StefanL
Skriv svar