Att älska sin ärkerival

Dela med dig av din träning, ditt spel och golfliv! Kalla det blogg eller dagbok, du bestämmer!
Birchtree
Inlägg: 16
Blev medlem: 02 maj 2017, 19:10

Att älska sin ärkerival

Motivation är inte logisk. Motivation är inte rationell. Den kan därför ta sitt uttryck på de mest märkliga sätt.

Min motivation för golf bibehålls visserligen när jag klarar personliga milstolpar, men det är vad jag brukar kalla för min vanliga motivation. Det är inte den som gör att jag spelar tävlingar trots att det kräver allt mod jag besitter. Det är inte den som gör att jag går vinterkurs i golf under vintern och lägger ner tid och kraft på att stegvis ändra min sving. Det är inte den som får mig att... fortsätta försöka så intensivt.

För det har jag min supermotivation. Supermotivationen är en vision, en dagdröm som jag ofta spelar upp i mitt huvud. Jag gör det i bilen på väg till jobbet, innan jag somnar, eller när det är snöstorm, minus 20 grader och jag är ute och går i beckmörkret med en otacksam hund. Jag har spelat upp min dagdröm så många gånger att jag med stor inlevelse kan återberätta den som om det redan hänt på riktigt.

I min dagdröm spelar jag mot min ärkerival och krossar honom fair and square på hans hemmabana där han vuxit upp. Inte för att han spelar dåligt, har brutit benet eller har en allmänt dålig dag. I dagdrömmen spelar han precis så bra som jag vet att han är kapabel till. Men jag spelar helt enkelt bättre och demolerar honom så fullständigt att han på hål 15 fäller en tår.

Problemet och tjusningen med min dagdröm är att den är fullständigt orealistisk. Min ärkerival har spelat golf sedan barnsben och jag är inne på år fyra som golfare. Han kan spela med både höger- och vänsterklubbor, rädda par från skogen, puttar som en robot och kan skruva bollen ganska obehindrat. En drömspelare att ha med på vilken tävling som helst, då han faktiskt blir bättre under press och har ett enormt lugn som sprider sig till sina medspelare. Jag har gjort misstaget att berätta om den här drömmen för andra golfare och om jag undantar rena hånskratt så är den mest positiva återkopplingen jag fått "... det kommer att bli väldigt svårt".

Av någon anledning låter jag inte det nedslå mig, det gör snarare min supermotivation starkare. Det ger min dröm fler nyanser, den blir mer intensiv och den har blommat ut i klara färger. För dessa personer känner inte mig, inte på riktigt. Jag känner mig. Jag är den enda som faktiskt vet att jag skulle göra nästintill vadsomhelst för att få det här att hända. Jag är den enda som vet att den här drömmen är den sista som jag kommer överge. Jag är den enda som vet att dimensionen tid i detta sammanhang inte är någon faktor. Så länge jag står på benen kommer jag att fortsätta, och om det dröjer 40 år innan jag lyckas så kommer segern vara lika härlig. Den här drömmer ger mig en enorm, obegränsad källa till energi.

Motivation är inte logisk. Den tar sig underliga uttryck. Ibland tror jag att det inte är vi själva som väljer vår motivation, utan att den väljer oss. För mig har det resulterat i att jag motiveras av att någon gång fullkomligt demolera min ärkerival - som råkar vara samma person som jag valt att dela mitt liv med. Den person jag älskar mest av allt i hela världen. Den enda person vars beröm går rakt in i hjärtat.

På sätt och vis är det kanske den högsta nivån av respekt man kan ge en golfare. För det man egentligen säger är att "Du är den enda som är värd min träningstid. Jag ser upp till dig så mycket att du är den enda motivation jag behöver"
Birchtree